Ja, nu är de ju mer eller mindre bara att stänga locket när ja lyckats grävt gropen å knuffat ner kistan. Idiot!

De finns bara en som skulle sabba något sånt här å de är förstås jag såklart.. Vem annars, jag å mitt idiotiska tänkande å inte att förglömma min nu mera bästa vän, osäkerheten.

Saknar inte längre, känner inget längre, tomt.. Bara jävligt tomt.. Duktigt!

Tid, ja kanske man skulle behövt mer tid.. Tid som ingen människa kan begära från en annan människa.

Påbörjades fel, avslutades fel.. Något som jag inte skulle vilja avsluta förrän tiden är inne å ögonen läggs igen av naturliga själ avslutades kallt.. Utan känslor.. Något ja kände va speciellt va helt plötsligt bara något bland allt annat vardagligt.. Kanske var de så de skulle sluta.. " som jag sa från början att de helt enkelt inte var meningen"

Känslor då? var ta dom vägen, vissa kan glömma fortare än andra. Folk förtränger på olika vis.. Men försvinner dom bara sådär? kanske hjärtat dör tillslut när det inte kan ta emot kärlek? ja så kanske de är..

Jaha, å hur går man vidare nu då? Omöjligt!

Nä, fy fan ensam ska man vara så man slipp dras med dessa förbannade värkande känslor..

Även fast de är försent så hoppas hjärtat ändå tills de inte orka hoppas längre å tiden är inne att gå vidare.

Frågan är bara när man ska sluta att vara patetisk å kolla på telefon hela tiden.. Inse att de är över.

What hurts the most is that the memories i used to hold so close to me are now the memories i wish i could

forget, forever...